Träningen räddade mitt liv.

Det låter dramatiskt när jag säger att träningen räddade mitt liv. Men det är den nakna sanningen.

Jag pratar sällan om min sjukdom, min historia, den del av mig som format mig som människa. Med erfarenheter, relationer, hjärnspöken & utmaningar.

Historian som fick ett lyckligt slut. Med förstklassig hjälp, en stark pappa och mig själv att tacka!

För någon månad sedan fick jag frågan om hur jag kom in på träning etc, på Instagram...

En fråga som gör mig varm i kroppen, samtidigt som den berör oerhört.

Vi börjar från början. Jag är i princip uppvuxen på gymmet & i en aerobicssal! Med benvärmare, pannband, sexiga, pastellfärgade outfits, musik, glädje & gemenskap. I en cool studio i Vasastan där min faster höll klasser!

Mina föräldrar, vänner & släkt tränade ihop!

Det var min vardag och ingenting jag reflekterade över, men redan som liten flicka kände jag en stark dragning & passion att göra som min faster gjorde. Instruera, utbilda & inspirera till svett och rörelse.

I skolan ansågs vi som den "sportiga familjen"!

Vi åkte skidor flera veckor om året, åkte inlines, cyklade överallt, spelade tennis & utövade andra bollsporter, hängde på roddklubben och var allmänt väldigt aktiva.

Som barn & ung tonåring upplevde jag ibland mina föräldrar som pinsamma & töntiga då & då. Men jisses vad coola dem var! Det var sällan jag tackade dem när dem väckte mig i ottan på jullovet för att stå allra längst fram i liftkön & beta av dem allra första åken i den nypistade skidbacken. TACK!

Jag är likadan idag, så äpplet faller inte så långt från trädet.

Jag lovar, ska inte dra hela min uppväxt och historia i detta blogginlägg men i övre tonåren fick jag problem med maten. Det började smått. Jag slutade äta det, undvek det, bytte ut det. Maten & vikten blev mitt sätt att kontrollera.

Troligtvis för att livet i övrigt var stökigt. Här fann jag någon fast punkt, ett kontrollbehov som kunde mättas!

Jag började tävla mot vågen & varje kilo som rasade fick min hjärna att hojta glädjerop i en destruktiv eufori.

Jag började isolera mig allt mer & mer. Ville absolut inte hamna i sociala sammanhang som oftast var kopplat till mat.

Från att vara en tjej med massor av vänner, aktiviteter, pojkvän, driv, bra betyg till att skärma av, stänga ute och dedikera mig helt & hållet till självsvält. Jag såg inte detta själv!

Det var först när en barndomsvän mamma hade sett mig & reagerat. Hon ringde min pappa & frågade om jag var sjuk. Han förstod inte vad hon menade...

Men där väcktes något. Jag gick ofta i stora kläder för att inte visa min kropp! Men jag minns så väl när jag blev "påkommen" och min pappas kamp mot mig och min sjukdom startade.

Han började planera vägningar bortom min vetskap. Jag var inte dum, så jag gjorde allt för att göra mig så tung som möjligt! Lade hänglås i fickorna etc och blev en fena på att hitta på undanflykter & ursäkter.

Det funkade ett tag, men inte länge. Min pappa kunde sitta i timmar vid matbordet och vänta på att jag skulle äta upp maten på tallriken, samtidigt som jag grät och väl valda ord hoppade som giftiga grodor från min mun.

Jag hatade honom.

Inte nog med detta! Han krigade för att få professionell hjälp. Han ringde & ringde. Sedan ringde han igen!

Vi var hos läkaren. Läkaren uppmanade mig att inte vara fysisk aktiv. Att hjärtat kunde stanna om jag sprang till bussen. Att jag kunde dö om jag fortsatte träna.

Jag vet att dem orden skrämde skiten ur min pappa. Min pappas envishet såg till att jag hamnade en ätstörningsklinik på Kungsholmen med professionell hjälp.

Åter till träningen. Min pappa frångick läkarnas rekommendationer om träningsförbud.

Istället tränade vi ihop för att motivera mig att äta efter passet. Jag gick med på det även om det var väldigt få saker jag kunde tänkas stoppa i mig, plus att jag ville ha full kontroll över hur maten tillagats.

För att sammanfatta och avsluta detta inlägg, vill jag förklara att träningen räddade mitt liv och även räddat mig flera ggr därefter! När jag stöter på motstånd eller sorg är min absolut bästa medicin att köra ett brötarpass på gymmet, sticka ut i skogen & springa, delta på en stillsam yoga alternativt en energifylld dansklass.

Att få jobba med min passion och möta alla fantastiska människor på olika gym & träningslokaler är ren lycka.

Att få utbilda, motivera och inspirera är något jag dagligen är tacksam för.

Ser fram emot ett starkt, spraklande, svettigt & superfräscht 2019.

Puss & kram,

Becca

Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ mig
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Instagram Icon